En sista insikt
En
lustig sak händer när en människa dör. Det är inte bara att livet passerar i
revy. Jo, det gör faktiskt det, men kanske inte på det sättet du tror. Inte med
en serie bilder som spelas upp i ultrarapid för ditt inre öga. Nej, det är mer
som en våg av tankar och minnen som slår emot dig alla på samma gång. Det är
chockerande, överväldigande och totalt raserande.
Med alla minnena samlade, sammanfattade i ett kort ögonblick, kommer en oförlåtande insikt. Insikten om vem du egentligen var, din innersta person. För mig var det en ögonöppnare, då när mina fysiska ögon för sista gången stängts.
Jag dog en vinternatt i november. Och precis alla minnen ifrån mitt liv blev i det ögonblicket klara för mig, förutom de av händelserna som ledde fram till min död. Men jag vet att mina bara fötter nuddade den första vita snön när jag senare befann mig utanför lägenheten. Jag reagerade över att marken inte kändes kall, men det skulle krävas mer än så för mig att inse att jag inte längre levde. Som att min familj inte svarade när jag talade till dem. För mig kändes det som om jag vaknat upp, kommit tillbaka, så jag intalade mig först att de ignorerade mig utav ilska. Det hade jag kunnat förstå efter de insikter som slagit mig. Jag hade inte varit en bra make. Inte heller en bra far. Långt ifrån. Ändå insåg jag inte min egen död fullt ut förrän min son sprang rakt igenom mig.
Min tillvaro efter livet blev en vandring i det fördolda, hemsökt av mitt eget agerande och oförmögen att lämna min familj, att gå vidare med förlorad chans att se in i deras liv utan mig. Jag tror att jag delvis höll mig nära för att söka deras förlåtelse, även om jag aldrig skulle kunna få den. Till och med i döden var jag självisk.
Livets sätt att passera i revy fortsatte slå emot mig i sekvenser, påminna mig om allt jag gjort så jag aldrig skulle kunna glömma eller få frid. Varje gång sjönk jag ihop, ville blunda, försökte slita ögonen ur mig. Givetvis hjälpte ingenting sådant mot minnen i mitt inre.
En kväll kom jag hem full. Det gjorde jag ofta, men den här gången var en av de värsta. Jag hävdade att jobbet slet på mig, att det krävdes utlopp efter en hård dag. Nu kan jag erkänna att det var ursäkter, nu då ändå ingen hör mig.
Lägenheten låg nedsläckt förutom läslampan i vardagsrummet. Johanna var fortfarande vaken och det ingav vissa förväntningar. Jag snubblade mellan väggarna i den smala hallen och rev ner den broderade tavlan med texten Hem Ljuva Hem. Det fick Johanna att släppa boken hon suttit försjunken i och hyscha åt mig för att jag inte skulle väcka Wilmer. Ungen hade inte sovit en hel natt i sitt liv. Vi trodde alltid att det skulle bli bättre med åldern, men nu var han sju år och fortfarande lättväckt.
Jag ignorerade hennes uppmaning och började slita av mig kläderna på min väg mot ljusskenet, lämnade ett spår då jag släppte dem ifrån mig medan jag gick. När jag stod framför henne, där hon fortfarande satt i läsfåtöljen, var jag naken och hon såg på mig med avsmak. Jag kunde se det i hennes ansikte när minnet kom tillbaka till mig, men det bekom mig inte då. Istället drog jag upp henne mot mig och började klä av även henne, bryskt och utan hänsyn till fysiska och verbala protester.
Vad som sedan utspelade sig vill jag inte gärna återberätta i detalj. Och det jag skäms mest över är att jag inte slutade när en tunn röst ljudade ordet Mamma. Inte heller slutade jag när jag mötte Wilmers frågande och skrämda blick. Jag låg över henne, inne i henne, och ansiktet som var pressat mot golvet hade spår av runnen mascara. Hon pep vädjande igen, med blicken vänd mot vår son. Men allt jag tänkte på var att jag var nära.
Minnet lämnade mig igen men jag visste att det, eller något annat, skulle återkomma och jag var aldrig beredd när det hände. Jag satt i läsfåtöljen, osynlig för Johanna och Wilmer, och studerade dem där de höll om varandra i soffan. En film var påslagen men de verkade endast frånvarande titta på den. Båda grät ofta tillsammans och de tycktes inte ha pratat med varandra mycket efter min död. Kanske sörjde de. Kanske räckte trösten i det tysta sällskapet. Den själviska delen av mig, den som vägrade släppa taget, födde en ilska. Jag önskade att de skulle uttrycka sin sorg i ord, mata mitt ego med deras saknad. Jag var trots allt make och far, om än inte en perfekt sådan. Men det är väl ingen. Min ilska borde ha kunnat vibrera i väggarna när jag för första gången hörde dem tala om mig.
"Vad är det gubben?" frågade Johanna när Wilmer stod i dörröppningen till sovrummet långt efter nattning. Hans pyjamas såg ut att vara flera storlekar för liten och slutade en bra bit över anklar och handleder.
"Kan inte sova", sa han. "Jag drömde om pappa." Han gnuggade sig i ögonen med ena handen. I den andra hängde en sliten nallebjörn som han haft sedan han var bebis.
"Åh, kom och sov hos mig." Johanna sträckte ut sina händer mot Wilmer och han föll in i hennes varma famn. De kröp ner under täcket, ansiktena vända mot varandra och Johannas arm över hans kropp som verkade darra. De låg hopträngda på hennes sida. Den andra sidan av sängen var tom. Inte ens en kudde fanns kvar. Hon strök hans hår från pannan och var så nära att hennes nästipp nuddade vid hans.
"Det är ett par timmar kvar till morgon. Ska vi försöka somna om?"
"Jag vill inte drömma om pappa igen", svarade Wilmer, men hans ögonlock var redan så tunga att han endast såg genom smala springor. Johanna kysste honom på pannan.
"Försök att tänka på något annat. Imorgon kan vi köpa glass efter att vi varit hos polisen." Sedan nynnade hon mjukt på en bekant melodi och Wilmer somnade med ett leende i mungipan.
Ända sedan min död, det svarta hålet i min minnesbank, hade jag väntat på det här. Nu skulle jag kanske få vetskap om hur det gått till. Det fina med döden, om jag skulle tänka optimistiskt för en gångs skull, var den där möjligheten som inte funnits i livet. Att vara den lyssnande flugan på väggen.
Johanna och Wilmer höll hårt om varandras händer när de kom in på polisstationen. Förhörsrummet var inte så kalt och illabådande som den vanliga gestaltningen i filmer, med grå betongväggar och en ensam, gungande taklampa ovanför ett litet bord av metall eller björk. Det liknade mer en konferenslokal i liten skala. Stolarna, som gick i samma träslag som bordet, var stoppade och väggarna täcktes av äggskalsvit vävtapet. De fick sitta tillsammans, under något som inte liknade ett regelrätt förhör, och Johanna redogjorde för historien. Den om hur de kommit hem och funnit mig livlös i hallen.
"Vi hade ätit middag hos min mamma."
"Ingalill Skoglund?" frågade polisen i kortklippt, ljust hår. Hennes kollega, en man i medelåldern med omoderna polisonger, antecknade medan Johanna nickade bekräftande.
"Det var låst när vi kom hem. Klockan var efter sju och Leif borde ha kommit hem då, men ibland går han ut efter jobbet så det var ingenting konstigt med det."
"Han gick ut efter jobbet på vardagar?"
"Ja, det hände ibland", sa Johanna.
"Hur ofta hände det?" Poliskvinnan såg trött men ändå intresserad ut medan hon lyssnade till Johannas svar.
"Han var ofta ute både fredag och lördag på helgerna, minst en av dagarna i alla fall. Och en eller två dagar utöver det på vardagar. Beroende på hur han haft det på jobbet." Det sista lade Johanna till lite urskuldande, som om det var hennes sak att skämmas över och inte min. Hon måste ha tolkat den efterföljande tystnaden som en signal att fortsätta.
"Men igår låg han i hallen när vi kom in. Jag trodde först att han bara däckat lite tidigt." Vid de orden tittade hon mot Wilmer, som för att se hur han skulle reagera, kanske osäker på hur hon skulle berätta resten inför honom. Wilmer såg ner i bordet och verkade obekymrad, svävande någon annanstans i sina tankar. "Sen såg jag blodet. Och förstod att något var fel."
Mer hann jag inte höra innan ett nytt minne kastades över mig som en kall vattenhink. Johanna med en liten Wilmer hårt kramad i sina armar, samtidigt som hon skrek med brusten röst. Wilmer hulkade, kämpade för luft i gråten, och höll sin högra arm om den vänstra som hängde slappt efter hans sida. De förstod inte. Det hade inte varit meningen att ta i så hårt. Jag blev bara så förbannad över att bli väckt varenda jävla natt för att han inte kunde sova. Sådant tär på en människa, år efter år av störd sömn. Johanna borde ha känt min frustration. Den borde även ha varit hennes. Istället hotade hon att lämna mig, att ta Wilmer ifrån mig. Hotet fick mig att se rött och med ett enda hårt slag tystade jag dispyten.
När mitt medvetande återvände till verkligheten var förhöret över. Det sista jag hörde innan de lämnade polisstationen var hur Johanna berömde vår son.
"Du var duktig", sa hon medan hon strök honom över det mjuka håret, lika ljust som hennes egna lockar, som de en gång varit. Det var efterlivets bitterhet. Förmågan att se allt men inte kontrollen att hindra världen från att sjunka undan.
Flera år passerade och min död blev min besatthet. Vart hade blodet kommit ifrån? Hade jag ramlat själv och slagit mig illa, eller hade någon brutit sig in och dödat mig? Dessa frågor hemsökte mig, på samma sätt som jag hemsökte de levande, men allt jag hade var en nedlagd utredning och en familj som verkade göra allt för att glömma. Jag tror att jag anade förändringen tidigt, redan den dagen efter polisförhöret då de köpt glass mitt i vintern. Med varsin Solero utomhus, huttrande i kylan, utbytte de plirande blickar som för att ordlöst skämta om den tokiga kontrasten. Johanna buffade Wilmer i sidan och han svarade med ett kuttrande skratt jag aldrig hört förut.
Senare gick Johanna upp till heltid på sitt jobb och Wilmer blev stor nog att gå hem själv efter skolan. På kvällarna hjälptes de åt med läxor och han hade faktiskt blivit riktigt smart. En stolthet lyste bakom min frustration, men inte tillräckligt stark för att ta över. De verkade tillfreds. Ungen till och med sov på nätterna. Jag önskade att det kunnat glädja mig, men istället blev jag provocerad. Så provocerad att jag en natt försökte vräka ner hans leksaker från skrivbordet för att skrämma honom. Jag hade förstås ingen makt att förflytta något, men min energi fick allting med batteri att aktiveras och det hade minst sagt önskad effekt. Ett sprillans nytt Nintendo Switch lyste upp sin hemskärm, en leksaksambulans började tjuta och blända rummet med sitt blåa ljus och en robothund överröstade den med ett gällt skällande.
Nej, han sov inte bra en tid efter det. Men det kändes inte alls så förlösande som jag trott. Istället hade jag dåligt samvete när han plockade ut alla batterier, vägrade vara ensam i sitt rum och grät sig till sömns inne hos Johanna. Mitt dåliga samvete blev dock inte lika långvarigt som Wilmers nya sömnproblem.
Johanna satt vid det vita skrivbordet som jag visste att hon avskydde. Hon ville ha allt i trä, gammeldags och mörkt, men jag hade bestämt att lägenheten skulle vara ljus. Modern. Pigtittaren hade hon dock fått behålla och nu speglade hon sig i den när hon lyfte av sin ljusa peruk och blottade de nakna fläckarna på hennes huvud. Ytterligare en minnesvåg, från den lördagen i maj då jag bränt hennes hår, sköljde över mig. Men den här gången försvann ljuden av skrik lika snabbt som de flammat upp. Lika förvånansvärt snabbt som honungslent hår kunde brinna.
Det var som om Wilmer förstod att jag var där, att jag alltid varit det, för den natten frågade han Johanna om mig.
"Tänk om det är pappa?"
"Va?" svarade Johanna. Hon lät redan frånvarande på rösten, alltid mer trött och närmare sömn än Wilmer när de kröp ner tillsammans i våran säng.
"Om det är pappa som får mina leksaker att låta", sa Wilmer.
"Sch gubben." Johanna vyssjade och strök honom över håret, som hon gjort ända sedan han var en bebis med bara fjun på huvudet. "Vi pratar inte om pappa."
Min ilska exploderade. Orättvisan i hennes ord var ofattbar. Varför pratade de inte om mig? Hur kunde de bara vilja glömma? Förtjänade jag inte att leva kvar, ens i deras minnen? Jag skrek, allt jag orkade, med mitt ansikte så nära Johannas att våra pannor nuddade varandras. Utan att nudda. Hon grimaserade och vände sig bort, som om hon anat en förändring i luften men intet mer. Mina lungor, som inte längre fanns, värkte av ansträngningen som inte var på riktigt. Allt fysiskt jag - min skepnad - upplevt sedan jag dog var inbillning, men inbillningen kunde ibland vara oerhört övertygande.
När mina tysta skrik inte nådde fram började jag se mig om efter något annat. En mobiltelefon, en digital klocka, en dator på det lilla skrivbordet. Jag kastade mig igenom rummet och rörde vid dem alla. En kakafoni av startsignaler, ringsignaler och alarm dödade all stillhet på den andra sidan, den levande ovetande. Johanna och Wilmer satte sig tvärt båda två och höll om varandra hårt med förskräckta ansiktsuttryck. Johannas ögon var uppspärrade medan Wilmer slöt sina hårt.
"Det händer igen", skrek han. "Pappa är arg." Det tog ett ögonblick för Johanna att svara. Jag kunde förstå svårigheten i att trösta, när skräck gripit lika hårt i henne själv.
"Nejdå Wilmer, ingen fara. Pappa är borta. Han kan inte skada oss." Med fenomenet som utspelade sig framför hennes ögon undrade jag om hon verkligen trodde på de orden själv, men min avsikt var inte att skada dem. Inte då, inte längre. Egentligen hade den aldrig varit det. Jag hade bara varit självupptagen. Och arg. Så arg hela tiden utan att riktigt förstå varför. Vid mitt slut, alldeles strax, skulle jag däremot känna mer förtvivlan än ilska. Under allt oväsen, knappt hörbart för den som inte lyssnade uppmärksamt, mumlade min son en bekännelse.
"Jag ångrar mig inte. Jag är glad att jag dödade honom."
Hör mig, se mig, svara mig. Det var allt jag kunnat önska. Men nej, det räckte inte. Sakna mig, älska mig, förlåt mig.
De log mot varandra, litet men varmt, som om självaste natten var ljusare än aldrig förr och jag började falla sönder, flagna till svarta fjäll och lyfta med vinden. Jag hade aldrig haft någon riktig känsel efter döden, men den smärta jag översköljdes av nu var högre än någonting jag någonsin upplevt i livet.
Med min sista insikt var jag tillintetgjord.