Förgätmigej

Fyra väggar omringade henne. De var vita och kala, bortsett från en klocka med stora siffror, och med hål här och där i tapeten, som om de tidigare prytts av tavlor. Mot ena väggen stod en furubyrå med en blommig spetsduk och en liten tv på. Hon kunde se ett blekt ansikte reflekteras i dess svarta yta. Hennes eget. Men hjälp vad gammal hon såg ut att ha blivit. Det bruna håret, som böljat så vackert och nästan skimrat i rött i solljuset, låg nu grått och kortklippt mot hjässan. Och klänningen med korta ärmar hängde över henne som en säck. På en annan vägg fanns ett fyrkantigt fönster, utan gardiner och med sprucken färg på fönsterblecket. Astrid satt i en säng med vitt överkast, som stod placerad med huvudgaveln mot en tredje vägg. Det doftade obekant i rummet. Fränt och otrevligt. Astrid rynkade på näsan. Vad är det här för ett ställe? Hon måste ha ställt den frågan högt eftersom Malin svarade; »Du bor här, mamma.«

Astrid upptäckte först nu att Malin var där. Kära lilla Malin. Hon satt på en stol intill sängen och tittade mot Astrid med ett leende som inte riktigt nådde ögonen. Men så tokigt. Det kan jag väl inte göra? Jag bor där måsar sjunger och blomster ligger som ett täcke över gräset. Det doftar saltvatten och grönska. Inte desinfektion och urin. Vinden fläktar svalt. Den ligger inte tung, varm och kvävande. »Nää, nog måste Melker komma och hämta hem mig snart. Här kan jag ju inte bo, utan honom.« Malin suckade och såg ner i det plastiga golvet utan mattor. »Nej mamma, han är i himlen«, sa hon och kramade Astrids hand. »Minns du?«

Hjärtat snörptes åt och hon började andas snabbt och ytligt. Hon kunde känna Malins mjuka hand krama hårdare runt hennes rynkiga. Klockans sekundvisare tycktes slå högre och högre ju längre tid tystnaden fyllde rummet. Tills rummet inte längre kändes stillsamt, utan olyckligt dånande. »Nää«, sa Astrid igen, lite frånvarande. »Jag måste hem till honom.«

Hon tittade ut genom fönstret och kunde faktiskt se måsar utanför. Hon blundade och kände stänk av havet svalka hennes ansikte. Kroppen gungade rytmiskt när den följde skutans rörelser över vågorna. Melker stod vid ratten och började sjunga Peter Lundblad, Ta mig till havet, och gör mig till kung! Astrid skrattade hjärtligt och stämde in. Kung över sommar'n och natten. Sanden är fuktig och kvinnan är ung. Galen av längtan är jag. Han vände sig bakåt mot henne med ett stort leende på läpparna. Dofterna samlas, och luften blir tung. Ta mig till havet och stanna tills natten blir dag. Astrid log tillbaka och hon kände någons armar runt sig. »Såja, mamma. Det är bra. Det blir bra.«

»Oj kära barn, vilken hjärtlig kram. Känner jag dig?« Kvinnan som kramat om Astrid såg nu upp på henne med tårar växande i klarblå ögon, lika vackra och djupa som havet självt. Kära nån, sa jag något dumt? Astrid kände sig både bekymrad och förvirrad. Kvinnan såg så bekant ut, det var något med de vackra ögonen, och Astrid kände omedelbart att hon ville henne väl. Hon skulle just till att sträcka sig fram för att torka en tår som nu föll nedför kinden, men den gamla handen darrade så. Och kvinnan hann resa sig upp. »Jag ska gå ut och prata lite med flickorna«, sa hon. »Sitt kvar här du så kommer jag strax.«

Havet hade försvunnit och Astrid såg nu den sorgsna kvinnan lämna henne ensam i det kala rummet. Vad var det här för ett ställe? Skulle hon bo här nu? O inte! Hur skulle Melker klara sig hemma utan henne? Astrid såg ut igen och fick tillbaka sitt leende. Melker lade an vid bryggan, deras brygga, och hon hoppade smidigt iland. Hennes bara sommarfötter landade på gräset, som pryddes av vackra förgätmigej hela vägen fram till altanen på den lilla timmerstugan. Det röda nagellacket lyste verkligen mot den gröna marken. Men marken kändes märkligt kall och när hon blinkade såg hon plötsligt ner mot en beige plastmatta. Herregud, inte ens en trasmatta kunde de lägga på't. Hon gick fram till en dörr och kikade ut bakom karmen. Där möttes hon av en tom korridor, med lika kala väggar som i det lilla rummet. Röster hördes mumla i köket intill, men rakt fram i korridoren fanns ytterligare en dörr, med en glasruta. Hon såg himlen stråla mot henne och hon fylldes av bilden av Melker. I skutan, under måsarnas cirklande dans. Hans kråkfötter i ögonens vrår då de sjöng över havet tillsammans.

Skorna som stod intill en klädhängare och den stickade koftan på kroken ägnade hon inte en tanke. Sju raska kliv så var hon framme. Och en kvast hade någon lämnat kvar, som hindrat ytterdörren från att slå igen. Sommarluften mötte henne, lika varm som inne men frisk och upplyftande. Bin och fjärilar samsades i stora blomkrukor som stod utplacerade längs en grusgång, men inga människor syntes till. De vassa, små stenarna stack lite under hennes fötter. Det bekom henne inte. Ett helt liv av barfota somrar hade härdat hennes fotsulor. Hon såg gräs längre fram och hörde måsar sjunga. Åh det vackra ljudet som minner om hemma. Åt det hållet gick hon nu - nej, sprang nästan - med nyfunnen energi.

Upprymd och tillfreds skuttade hon fram över grusgången, förbi en gångväg och över en förvuxen gräsmatta. Hon stannade inte förrän vatten nådde att skvalpa upp mot hennes nakna tår. Måsarna hördes tydligt nu och ackompanjerades av havets svepande vågor. I gräset, vid hennes bara fötter, växte de sötaste blå blommor som drog till sig hennes blick. Jag minns er små. Hon skänkte en tanke till den rara kvinnan, som verkat så ledsen i det kala rummet, och önskade att även hon snart skulle få komma ut och känna sig gladare igen. Så nöp Astrid försiktigt av några stjälkar, lyfte ett knippe förgätmigej mot sin näsa insöp dess ljuva doft, innan hon långsamt gick ut i det svalkande vattnet. Nu kommer jag hem, min kära.

Skymningen föll men oroliga rop ekade fortfarande över trakten. Vinden och vågorna hade stillnat. Kvar på ytan guppade några spridda, blå blad.